Patience

Jag försöker att sätta min sista punkt. Men det är så mycket jag vill säga, så mycket jag vill få ur mig. Mitt huvud snurrar av ord, ord som jag vill ner på papper. Men med pennan mot papperet kommer inga ord eller en massa ord. Allt i en enda stor röra. Vad har jag gjort? Jag älskar honom. Mina handlingar ifrågasätts självklart, gör man så här mot någon man älskar? Svaret är ja, om man inte älskar sig själv. Rädd för att vara ärlig och anförtro. Panik och rädsla, jag var säker på att han inte älskade mig.
Om det ändå bara varit en mardröm. Men verklighen avspeglas rätt bra när väl sömnen tar över och ger liv åt de verkliga mardrömmarna. Mardrömmarna som inte är så skrämmande gemfört med min verklighet. Jag har skrivit i dagar nu. Min sanning. Det jag har gjort är egoistiskt och elakt. Att få vara en del av hans liv kan jag ha kastat bort. Kastat bort, som om det inte vore något värt. Vad har jag gjort? Innan jag blir bortdömd helt vill jag ge honom min sanning. Inget förlåt, inget bönande, bara en sanning.